Solväders FC

I kommunens skugga

Göteborgs kommun verkar för att stadens invånare ska kunna idrotta och ha en aktiv fritid. Det lyckas man med – men inte överallt.

Trots att idrotten anses vara ett viktigt verktyg för att minska utanförskapet i Göteborg, skiljer sig förutsättningarna mellan stadsdelarna stort.

I en källare i ett av många lägenhetshus ett stenkast från Friskväderstorget i Biskopsgården packar 70-årige Hector Valeria ner de nytvättade lagtröjorna inför helgens match. Till det ihållande regnets smattrande mot fönsterrutorna hörs med jämna mellanrum tre dämpade toner från Hectors svarta funktionssbyxor. Han tar upp sin telefon och svarar de undrande föräldrarna att dagens fotbollsträning inte blir av.

– Det är lika bra att ställa in. Ungarna kommer ändå inte gå ut i det här vädret, och då är det bättre att de stannar hemma så att de inte fryser och blir sjuka, säger Hector, som dock tänkt åka ut till planen om någon missat det sent fattade beslutet.

Han stoppar ner de ihopvikta tröjorna i en stor träningsväska. De är vita med svarta nummer på ryggen, och närmast hjärtat finns ett rött emblem med bokstäverna S, F, C.

– Solväders FC, Biskopsgårdens stolthet, förklarar Hector med ett stort leende på läpparna innan han stänger dragkedjan, drar upp jackhuvan över huvudet och beger sig ut i ovädret.

Hector Valeria plockar de nytvättade matchtröjorna från tvättstället.

Hector plockar ner de nytvättade matchtröjorna från tvättstället i föreningslokalen.

Efter några minuter rullar Hectors bil in vid Länsmansgårdens idrottsplats intill naturområdet Svarte Mosse. Framåtlutad går han med snabba steg över konstgräsplanen för att söka skydd under avbytarbåset på ena långsidan.

Här har fotbollsföreningen med det för dagen något missvisande namnet spelat sedan 2009. Hector var då med och grundade klubben och har sedan dess fungerat som vad som närmast kan beskrivas som en allt-i-allo.

– Jag ser helt enkelt till att allting fungerar med klubben och allt runt omkring. Jag ser till att det finns skor, benskydd och bollar, tar fram och tvättar kläderna, och förbereder inför matcher. Men också att ungarna kan komma till klubben och ta en bok och läsa eller så.

Till en början bestod Solväders FC bara av en dryg startelva. Men trots att hundratals ungdomar nu har spelat i klubben tvingas Hector, som sedan sju år tillbaka är pensionär, jobba heltid – utan någon lön.

Strax innan klockan slår fyra dyker två killar upp. De är syskon, berättar Hector. Och medan den yngre av dem, tioårige Mohammed, ganska nyligen börjat spela i laget följer hans storebror ofta med för att hjälpa till på träningarna.

– Hallå grabbar! Vad gör ni ute? ropar Hector och kramar om dem.

– Va? Var är alla andra? Är det ingen träning? frågar Mohammed.

– Nej, det blir bara du i så fall och då har du ingen att glidtackla, så det är bättre att ni går hem så att ni inte blir sjuka.

– Okej, men torsdag?

– Ja, vi ses då, gå hem nu!

I augusti 1974 blev Hector en av de hundratusentals chilenare som flydde från sitt hemland i samband med den militära statskuppen året innan, och en av de över 8 000 chilenska flyktingar som beviljades asyl i Sverige.

Och sedan han i början av 2000-talet, efter att på olika sätt ha arbetat med fotboll och integration runt om i landet, hamnade i Göteborg har han kommit att bli en välkänd eldsjäl i Biskopsgården.

Efter att ha stannat kvar ett tag till vid planen åker Hector tillbaka till föreningslokalen. Idag är den som ett andra hem för honom. I den dåligt ventilerade källaren befinner han sig varje dag.

– En halv dag är är jag hemma ungefär, säger Hector och skrattar.

– Men jag har inga problem med det, jag tycker det är roligt.

Ljud

”Mitt namn är Hector Valeria och jag kommer från Chile. Jag kom hit efter militärkuppen -73. Jag spelade fotboll i Chile och provspelade också i de stora klubbarna och gillade det väldigt mycket, men på den tiden fanns det inga pengar att tjäna på det och skolan var väldigt jobbig, så jag stakade min egen väg och engagerade mig politiskt och blev väldigt aktiv, och det var det som gjorde att jag senare blev tillfångatagen och satt i fängelse. Det var nästan ett år som jag tillbringade där och fick åka i augusti -74, tack vare insatser från några ambassadörer från Frankrike, Colombia och Sverige. Så så fort jag fick möjligheten att lämna landet så plockade de mig därifrån och skickade mig till Europa. Sen började jag engagera mig i frågor kring integration och sådär och började hitta vägar för att kunna integrera människor som kom från andra länder och hade någon slags utbildning inom olika områden, men som inte platsade riktigt i det svenska samhället. Så jag har hållit på i många många år med sånt.”

Som tränare i området i 20 år har han haft god kontakt med många av Biskopsgårdens ungdomar, och på de lagfoton som täcker de vitmålade väggarna återfinns flera av dem. Några av de som syns på bilderna har satsat på en proffskarriär. Andra har bestämt sig för att plugga vidare.

– Det finns piloter, lärarstuderande, chalmerister och apotekare, och vi har en som spelar i Everton. Så det har varit en kanonresa med de här ungarna faktiskt och det känns väldigt bra, säger Hector och pekar på sina gamla spelare.

Den sistnämnda är Imam Jagne, född 2003, som efter att som sexåring ha börjat spela i Solväders FC och som tolvåring ha bytt till BK Häcken i oktober 2020 skrev på för Liverpoolklubben Everton.

– Det är en helt otrolig samling. Och från varje bild kan jag plocka en kille eller tjej som skulle kunna vara en förebild för många i området.

Hector tittar på fotona i föreningslokalen.

Men bland ungdomarna på bilderna finns också killar som inte längre är vid liv. Och intill dem, i samma rödvita dräkter, står killarna som tagit livet från dem.

– Jag har hjälpt väldigt många, så jag är mer än nöjd med det jobbet jag har gjort.

Hector sväljer tungt.

– Men samtidigt känner jag mig maktlös.

Han tittar ut över fotona.

– Hade vi haft möjligheter hade vi kanske inte haft några döda i Biskopsgården.

Biskopsgården har under senare år kommit att förknippas med gängkriminalitet, och har sedan 2015 tillsammans med Bergsjön, Hammarkullen, Hjällbo och Lövgärdet klassats av polisen som ett av Göteborgs särskilt utsatta områden – områden som “kännetecknas av en social problematik och kriminell närvaro som lett till en utbredd obenägenhet att delta i rättsprocessen och svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag”.

Detta var anledningen till att Hector Valeria började arbeta med ungdomsfotboll i stadsdelen.

– Jag jobbade här i stadsdelen, och det var väldiga problem med brända bilar och ungdomar som inte visste vad de skulle göra på kvällstid, men de föreningar som fanns då orkade inte fortsätta. Så då kom jag in där och försökte hjälpa till med att engagera ungarna i att spela fotboll framförallt, berättar han.

– Det var inte så att jag tänkte “vi ska skapa en förening som vi ska driva i år efter år” utan det var bara för att komma ifrån problematiken som fanns. Men vi har sett att behovet är stort för att ungarna ska kunna göra något på sin fritid som är vettigt. Och tack och lov så är det ingen som har börjat sin fotbollskarriär i Solväders som har dött, så det är det som är helt otroligt.

Video

”Vi, Solväders, är den enda föreningen som är för alla. För mig var det viktigaste att ge ungdomarna möjligheten att spela fotboll och göra det gratis så att alla skulle få möjligheten. Har du pengar eller inte har pengar, alla ska kunna vara med. För om vi utvecklas i rätt riktning, där skolan är den viktigaste delen, så kommer vi att få bra medborgare. Och det är det jag vill.”

Hectors syn på idrotten som ett sätt att minska utanförskapet delas av bland andra Riksidrottsförbundet, som menar att det är ett viktigt verktyg för att integrera minoritetsgrupper i samhället. Men trots att det råder stor samstämmighet kring detta går andelen barn och unga i Göteborg som deltar i någon form av organiserad idrott i de olika stadsdelarna isär.

På den ena änden av skalan, i resursstarka områden som Askim och Hovås, är över 90 procent av ungdomarna mellan 7–20 år aktiva i en idrottsförening. Men på den andra, i låginkomstområden som Gårdsten och Biskopsgården, är motsvarande siffra 25 procent.

Detta medför även att det ekonomiska stöd som klubbarna får skiljer stort mellan stadsdelarna. Alla svenska idrottsorganisationer med deltagare i åldern 7–25 år kan söka lokalt aktivitetsstöd från Riksidrottsförbundet, men då stödet bland annat utgår från antalet ledare, träningstillfällen och medlemmar – vilket ofta är högre i mer välbärgade områden – får föreningar i dessa ofta mer i stöd än föreningar i mer segregerade områden.

Solväders FC har sedan klubben grundats försökt göra det bästa med föreningslokalen – med små medel.

Idrottsklubbar i mer socioekonomiskt utsatta områden behöver därför i högre grad förlita sig på medlemsavgifter för att kunna gå runt, någonting som bland annat gäller i Biskopsgården.

Men då många familjer inte har råd att betala någon medlemsavgift för sina barn medan andra saknar kunskap kring vilka möjligheter som finns inom föreningslivet, finns inga sådana i Solväders FC.

– Jag har aldrig tagit några medlemsavgifter. Det skulle inte funka, det skulle stänga ute för många, säger Hector.

– Fotboll ska vara för alla och det ska vara gratis.

Varje kommun är ansvarig för det brottsförebyggande arbetet i området, och Socialstyrelsen har i uppdrag att stödja sociala insatser i utsatta områden runt om i landet. Och enligt Hector har Solväders FC:s arbete mot utanförskap därför ofta uppmärksammats av politikerna, inte minst när det närmar sig val.

– När det är val så kommer de och lyssnar och lovar att “vi ska hjälpa dig med det här! Det här är viktigt och det jobb du gör är helt fantastiskt och vi måste stötta det!”, säger han och fortsätter:

– Men så fort valet är över så skiter de fullständigt i det. De vet att vi har lyckats utan någonting, men vi kan inte ta betalt från spelarna och vi är tvungna att köpa kläder, skor och benskydd, för annars skulle ingen kunna komma och spela.

Hector tittar återigen upp mot lagfotona på väggen. Han menar att klubbar som Solväders FC är en stor del i att komma till bukt med de problem som finns i området.

– Det är jätteviktigt. Det är inte viktigt för min del, men för ungarna i området och området i stort tycker jag att det är jätteviktigt.

Och han är därför kritisk till vad han menar är ett bristande intresse från kommunens sida kring vad som händer i Göteborgs utanförskapsområden.

– De vill inte ge oss den rollen som vi borde ha. För om politikerna skulle ge oss pengarna för att göra det som behöver göras i Biskopsgården så skulle vi kunna göra det mycket bättre än dem. Det här skulle kunna växa jättestort om vi hade haft resurser för att kunna göra det.

Video

”Hade jag inte varit pensionär eller att jag inte hade jobbat innan i Biskopsgården så hade den här föreningen inte funnits. För vem skulle ta det jobbet? Ingen skulle göra det. Och ingen skulle vilja göra det frivilligt.För de flesta föreningarna häromkring, som Warta, BK Häcken, Lundby, de har anställda. Men vi har inga anställda. Och vi kommer aldrig få någon anställning så länge de som sitter och bestämmer över idrotten i Göteborg finns där. För de vill inte hjälpa oss på det sättet som behövs för att vi ska kunna bli ännu bättre på det vi gör.”

Hur vill politikerna satsa på idrott? Läs mer i Valguiden.

Daniel Andersson

Please follow and like us: