PROBLEMET SOM DE VUXNA SKULLE FIXA

Klimatångest, ett relativt nytt begrepp. Publicerat av SAOL 2015, men känt av många unga långt innan dess. För Olivia Alm Brillantes, modearbetaren tillika klimataktivisten som nu lämnar industrin för Gudrun Schymans nya parti, Klimatalliansen, har ångesten varit med länge.

Hjälplöshet och ett våldsmonopol som inte går att lita på. Det tidigare är något som Olivia Alm Brillantes länge känt inför klimathotet, men en vinterdag 2020, utanför Bukowskis i Stockholm, gjorde även våldsmonopolet sig till känna för henne.

– Det var en lugn morgon och vi skulle till Bukowskis för att recitera en dikt om att tiden är på väg att rinna ut för klimatet. De hade en auktion med gamla armbandsur, klockor och mycket som ändå på något sätt reflekterar vilken roll konst kan spela i att väcka en debatt.

Hon var där med Extinction Rebellion, och på plats satte de på Pink Floyds Time. För de som inte hört låten så innehåller den klockor som ringer högljutt vilket skulle cementera budskapet: tiden håller på att ta slut. När Olivia började recitera en version av dikten ”ring, klocka, ring”, kom väktarna.

Sen den händelsen har Olivia inte deltagit i aktioner lika aktivt. Men aktivismen brinner alltjämt starkt. Det har gått några år sedan dess, och nu har hon sagt upp sig från sitt jobb på Brixtol Textiles, ett självutnämnt slow-fashion företag, för att satsa helhjärtat på klimataktivismen.

Olivia öppnar dörren till studion i midsommarkransen. Det är ett ljummet och lugnt Stockholm, en stark kontrast mot den allvarliga stämningen inne i studion. Det är nämligen dags för Klimatalliansens livesända webbinarium som hålls en gång i veckan. Denna gång är kriget i Ukraina på tapeten, vilket inte minst avslöjas genom den Ukrainska Kampsången som spelas innan samtalet drar i gång. Inna Sovsun, parlamentariker i Ukraina, och Yevhenia Zasadiako, ledare för Eco action intervjuas i samtalet som växelvis handlar om kriget som sådant, växelvis klimatet. Det aktuella ämnet till trots, styr Olivia och hennes kollega Mariam Jallow Tholozan, som är ordförande i Klimatalliansen, samtalet till deras hjärtefråga, klimatet. De sista orden blir sagda och Olivia står tillsammans med hennes kollega och håller andan. När Jan, den tekniskt ansvarige, säger att mikrofonerna är avstängda pustar de ut.

En klart lugnare klimataktivist berättar, med mildare ton, om hur hon kom dit hon är idag, vad hon hoppas uppnå och kontrasterna mellan hennes aktivism och hennes karriärvall,

– Jag studerade på textilhögskolan och tänkte att jag skulle hitta en plats där jag både kunde syssla med mode och någon form av hållbarhet. Då hamnade jag på Brixtol Textiles och trivdes så himla bra.

Olivia berättar att det var företagets fokus på slow fashion som lockade henne.

– Jag hade ganska storartade planer på att revolutionera modevärlden, eftersom industrin är den näst mest förorenade i världen. Jag hade den planen men nöjde mig då jag hade en så bra arbetsplats, så jag fastnade lite där.

Några år tidigare, 2019, fick hon upp ögonen för den för klimatrörelsen Extinction Rebellion. Det var på ett infomöte anordnat av dem i Stockholm som hon fick sätta pränt på sin klimatångest.

– Jag hade studerat på högskolan och min vardag var fylld med festande och plugg, så jag såg mig inte så mycket omkring. På intromötet insåg jag vart vi var någonstans gällande klimatet, och precis som Greta tänkte jag då att det var ett problem som de vuxna skulle lösa för oss. Men nu är jag ju vuxen, och det har bara blivit värre.

Olivia lämnar det trygga jobbet för att nu satsa helt på aktivismen, något som hon också hoppas kunna leva på. Förutom engagemanget i Klimatalliansen söker hon jobb i intresse- och lobbyorganisationer som jobbar med klimathotet. Men det är inte bara Olivia som gjort ett stort kliv, eller känt sig vilsen.

Klimatalliansens beslutet att ställa upp i riksdagsvalet kom den 12 februari, och det var först då de blev ett parti. Det var dock en kontroversiell ståndpunkt som delade röster och fick vissa att hoppa av.

Olivia själv tycker att beslutet att bilda parti var rätt beslut, och säger att hon vill utforska hur långt partiet kan gå. För Patrik Opacic, stående på riksdagslistan för Klimatalliansen, från Gråbo kommun, är det dock något positivt,

Foto: Patrik Opacic

– Jag har ju också engagerat mig lite i miljöpartiet, och de har ju alltid kommit med argumentet att vi är Sveriges enda miljöparti och dom har ju haft lyxen att kunna säga det.

Patrik menar att miljöpartiet på detta sätt kunnat ignorera de mer radikala rösterna inom partiet. För honom innebär Klimatalliansen nu att dessa röster inte kommer kunna ignoreras längre.

– Det finns gott om röster att ta ifrån, så det finns röster för alla. Genom att pusha för att sätta klimatkrisen högst på agendan så kommer det också gynna partier som verkligen prioriterar klimatkrisen, säger Patrik.

Samtidigt ser Patrik en risk med att man blir en politisk spelare om man kommer in i riksdagen:

– Jag som person är pragmatiskt lagd, och har inget emot att man gör kompromisser. Har man ett mål att sikta mot kan jag tänka mig att man gör lite kompromisser för att närma sig målet, men har man inte det målet känns det som man bara driver runt och inte kommer i nån riktning, och just nu går vi mot klimatkatastrof.

Något som både Patrik och Olivia nämner, är behovet av systemskifte. Patrik förklarar:

– Vi har stött emot vårt kapitalistiska systems begränsningar och har en tillväxtbaserad ekonomi som i grunden är livförstörande och ger upphov till klimatkatastrof. Det är inte förenligt med våra klimatmål. Att jaga tillväxt på bekostnad av allt annat.

Något annat som Patrik återkommer till är ledstjärnan. För att locka de primärt unga som han anser partiet ska rikta sig till, behöver partiet ha två saker: tillgänglighet och en tydlig ledstjärna.

– Jag brukar använda metaforen ”som ett demonstrationståg”. Det ska vara lätt att ansluta till det med sin egna skylt, sin egna unika särart, med viss kreativitet och att man kan vara med och göra sin egna skylt. Att allting driver åt en viss riktning och att man har en väldigt tydlig ledstjärna.

För de båda medlemmarna tillika aktivisterna är Klimatalliansen ett självklart val till hösten, men den täta kopplingen till aktivismen har potential att uppröra bland väljare. Civil olydnad är ett verktyg som exempelvis Extinction Rebellion använt för att skapa uppmärksamhet. Det handlar om att göra aktivt motstånd och bidra till samhällsförändring, men utan att använda våld. Extinction Rebellion blev uppmärksammade för deras aktioner i oktober 2021, där de hindrade flertalet flygplan från att lyfta. Flera av aktivisterna blev gripna för sabotage, och många människor, nu potentiella väljare, blev uppprörda.

– Det är svårt att säga att civil olydnad är kategoriskt rätt eller fel, det beror på omständigheter och situationen. Historiskt sett är det uppenbart att civil olydnad kan vara väldigt positivt, se personer som rosa parks exempelvis. Ingen ifrågasätter att det hon gjorde var omoraliskt eller på något sätt fel utan det var helt rätt det hon gjorde, säger Patrik.

Patrik får medhåll från Olivia.

– Om jag inte hade blivit involverad via mina vänner kanske det hade gått flera år utan att jag tänkte mig för på hur jag konsumerar eller hur jag släpper. Att jag som svensk använder väldigt mycket mer resurser än någon i Bangladesh till exempel är klimatorättvisa. 

Kort och gott: den civila olydnaden är nödvändig, anser Patrik och Olivia. Klimatet kan inte vänta, och en total omställning är nödvändig. Patrik vill att regeringen utser klimatnödläge och mobiliserar befolkningen för att klara 1.5-gradersmålet. Olivia vill se att samhället förbereder sig för en omställning och uppmanar till samtal vänner emellan för att ”normalisera medvetenheten kring klimatkrisen”.

Att en omställning av detta slag kommer att kosta, är knappast svårt att tänka sig. Men klart är att det för dessa klimataktivister får kosta. Olivia har redan betalat ett högt pris genom hennes aktivism. En aktivism som skulle leda till den dagen utanför Bukowskis.

Olivia skrattar lätt till när hon berättar om hur väktarna kommer fram, och skriker henne i ansiktet så hatten ramlar av. Väktarna manade enligt Olivia dem hotfullt att lämna platsen, men då hon enligt egen utsago ”har svårt att ta skit” så skriker hon tillbaka att de visst får vara där.

– Vi stannade kvar där litegrann, men jag känner att jag måste vidare till nästa aktion, så jag hoppar vidare. Sen märker jag att de följer efter mig så jag börjar springa, för jag tycker det känns helt orimligt och lite läskigt, men jag skrattar samtidigt. Jag tänker det är ju inte på riktigt. Sen ser jag att en av de här väktarna börjar spurta efter mig, så vi springer genom Berzelii park och han kastar sig över mig.

Hon säger att väktarna i jakt på henne hade sprungit förbi hennes vän så hennes kamera flög i backen. Olivia beskriver otäcka scener där vakterna kommer ifatt henne och hur hon tillsammans med hennes kamera, möter den hårda cementen.

– Det var så overkligt och jag skrek som jag aldrig skrikit förut. De bände ju upp mina armar så jag låg på marken och blev upp- och nedputtad. De lyfte liksom upp mig med armarna och kastade mig på cementplattorna flera gånger

I handklovar för de tillbaka Olivia till stället där allting började, Bukowskis, och trycker upp henne mot väggen. Olivia berättar att en batong åker fram och i videomaterial kan man enligt henne höra att en av väktarna säger till den andre ”ta ner den där, ta ner den där”, som att de vet vad de gör är fel. När en piketbuss full med poliser kommer känner Olivia äntligen lättnad, men känslan skulle visa sig vara falsk då hon inne på Bukowskis förhörs av polisen, och får berättat för sig att väktarna anmält henne. Olivia gör en motanmälan, men senare får hon berättat för sig att allting lagts ner. Hon säger att det förtroende hon hade för våldsmonopolet mer eller mindre raserats.

Att jobba och engagera sig aktivt blev till slut för mycket. Ljuset brände från båda ändarna, säger Olivia, och när det kom till valet mellan hennes tidigare jobb och klimataktivismen var valet självklart. Men med valet, kände också Olivia en skuld.

– Även om det inte var ett fast-fashion företag kan vi inte fortsätta leva så som vi har gjort. Det kan ju vara en skrämmande insikt, och nånting man kanske inte vill ta till sig helt och hållet. Jag har känt mig ganska vilsen i hur jag ska ta till mig det hela, säger Olivia.

Hur det än går för det nybildade partiet i september, kommer aktivisterna fortsätta kämpa.

– Oavsett så känner jag att jag kommer göra allt jag kan på att kämpa för systemskifte, antingen i riksdagen eller utanför. Jag känner att jag inte kan gå tillbaka till att vara en kugge i tillväxtmaskinen, och det känns lite som att sitta i maskinrummet på Titanic, säger Patrik.

– Vi kommer behöva ställa om för klimatet, frågan är bara om vi kommer att göra det strukturerar demokratiskt och frivilligt eller om vi kommer göra det ofrivilligt och ostrukturerat, säger Olivia.

---

Hur ser egentligen partiernas klimatpolitik ut? Läs mer i Valguide.

Harry Roll