Varför jag svek mitt fosterland
I vissa länder spelar det ingen roll om du gör det. I andra gör du det med livet som insats. Hade jag vart en medborgare i det land jag befann mig när jag begick mitt landsförräderi, hade jag fått böter.
’Ask not what your country can do for you; ask what you can do for your country.’
…var det en gång en kille som sa. Jag lyssnade, gav det lite betänketid och gjorde varken eller.
Året var 2017, och denne skribent hade gott om år fyllda för att göra sin röst hörd i demokratin. Ilskan över att bli snuvad på rösten 2014, när var och varannan 17-åring hoppades på omval hade svalnat. Men jag blev ännu en siffra i statistiken.
Under alla år har de alltid suttit där, med bekanta ansikten dolda bakom rubriker, ingresser och helsidesannonser från Volvo. Mamma och Pappa som läste tidningen. Hon gick upp sex på morgonen för att hinna med alla premenurationer, han jobbade sent på kvällarna och satt därmed med morgontidningen till lunch.
Mitt egna politiska uppvaknande kom sent, och i sann ungdomsmaner bytte jag åsikt och färg lika ofta som jag duschade, cirka 1-2 gånger i veckan. Visst blev jag påverkad av mina föräldrar och deras hantverkarbakgrund, men vid eftertanke tror jag det var varken omgivning eller media som fick mig att forma mina politiska åsikter. Snarare var det vid apparater som dessa…
På det tidiga oövervakade internet var det var person för sig själv. Åsikter utbyttes via MSN, dolda chattrum eller svårnavigerade forum, och för den som blev politisk varelse i den här världen var det tvära kast. Ena dagen moderat, andra vänsterpartist och så vidare…
Åren gick jag tänkte inte särskilt mycket mer på min samhälleliga plikt. Efter gymnasiet gjorde jag den grundläggande militära utbildningen, GMU, kort innan värnplikten kom, och en får väl erkänna att pliktkänslan nog aldrig vart så hög. Åren därefter irrades bort, i, på, under och upp & ner i Australien, på den för 2000-talets sedvanliga mandomsprov: backpackerresan.
Ett år in i resan och året var 2018. Nog hade jag hört något om att det skulle vara val i Sverige, och visst var jag medveten om det innan resans start. Den dagen, den sorgen tänkte jag. Förtidsrösten kom och gick, och efter en längre tids arbete på något arbetsrättsvidrigt, säkert underbetalt och garanterat via någon konvention förbjuden arbetsplats, ville jag ut i den vida öknen.
På en knackig uppkoppling, och med väldigt dyra megabytes letade jag förgäves efter ställen att rösta på:
”Konsulatet i Canberra? nej nej alldeles för långt bort”
”Sydney? Dit har jag inte råd att resa nu”
”Den här processen är på tok för komplicerad, visst kan jag rösta på något annat sätt?”
Ja, ni fattar. Ursäkterna staplade på varandra, och medan jag låg där i den hantverkarmässigt tvivelaktigt, till husbil ombyggda, 4WDen, med ljusslingor som mötte en av Aboriginernas heligaste plats genom fönsterrutan? Ja då kände jag mig inte så pass manad.
När det kom till kritan fanns det två anledningar till mitt svek: ungdom och lathet.
När det kom till kritan fanns det två anledningar till mitt svek: ungdom och lathet. Sannolikt mer av den senare än den förstnämnda. Ni som är i liknande sits som jag var då, på campingar i vårt avlånga land, uteserveringar i Berlin eller fast i passkön på Arlanda, gör inte mitt misstag. Rösta! Hur liten eller stor påverkan ni än tror er må ha, kan ni i alla fall stoltsera med att inte tillhöra den pinsamma delen av valstatistiken: de som inte röstade.
Läs mer: Valguide
Harry Roll
