Till försvar för er som lägger ifrån er telefonen – och den politiska debatten i media

Jag tänkte lägga ut en ”walk down the memory lane”- en serie av gamla händelser – på Instagram. En massa små sekvenser jag glömt. Skrattar högt för mig själv. Små genialiska lustigheter – dessa måste ju världen få ta del av, igen. En synd att låta dem falla i glömska.

Men så när jag postat den första sekvensen och är på väg att leta fram nästa. Då faller beslutsångesten in. Vilken kronologi skall det hela ha? Skall det ha någon kronologi alls? Kul börja med dem på den köriga baren jag jobbade på.. Fast på vissa har jag ju långt hår, andra rakat. Borde kanske inleda med sekvensen där jag rakar av mig håret. Men då är det ju sommar och sen…

Allt blir ett virrvarr av känslor, minnen och estetiska övervägningar som varken låter sig rationaliseras eller kronologiseras och minst av allt.. delas.

Tar bort alltihop. Stirrar stint in i väggen.

Borde svara min gamla väninna som jag inte hörts med på så länge, men som spelade in en så sött röstmeddelande där hon sa att hon också hade rakat av sig håret. Började spela in ett svar i form av en video där jag visar att mitt hår vuxit ut, min nya lägenhet, min katt, säger det är skönt distansundervisningen är över och vart bor du nu förtiden?

Men filen blev för stor för att skicka. Försökte igen, kortare den här gången men samma lilla repertoar. Fortfarande för stort. Tror jag försökte fem gånger innan lusten dog. Kände mig tvungen att svara med samma medel eller ännu mer kreativt, för liksom att visa min uppskattning.

Nu har det gått två veckor och jag har fortfarande inte svarat. Det blev för krystat. Känslan jag hade från början ledde mig in i en teknologins labyrint där jag till slut inte kunde hitta ut.

Men hittar vi någonsin ut?

Artiklar om äldreomsorg, skola och vård i all ära – men när lyfte du senast blicken från skärmen och frågade vederbörande hur de har det?

 Jag tittar igenom mitt instagram-flöde, min egen profil, allting som scrollas bort, försvinner ur vårt synfält.

Vart tar det vägen?

Det är inte som ett fint litet skrin med minnen och brev man har i fönsterkarmen. Det är ett osynligt moln fullt av information all världens skrin inte skulle räcka till för att försvara.

Men vissa grejer kanske man skulle vilja spara i det där vackra skrinet i fönsterkarmen. Känna att de ligger där i tryggt förvar, kunna visa upp om någon var nyfiken, slippa det dåliga samvetet och beslutsångesten.

Frågan är kanske bara, om det då inte är där man skulle ha lagt dem från början.

Så – till försvar för er som inte orkar följa med i den politiska debatten, media i övrigt, inte har sociala medier – eller ens en smart phone. Jag hör er. Och jag tror att omvärlden hade gjort klokt i att anamma denna approach i högre grad.

För lika mycket som man får ut av att hänga med i mediadiskussionen, omvärldshändelser och politik i övrigt – får man också ut av att lyfta ögonen från skärmen och faktiskt möta sina medmänniskor i ögonen.

Artiklar om de huruvida pensionerna är för låga, villkoren inom äldreomsorgen, såväl som inom skolan, vården – och gigekonomin – för dåliga – i all ära. Men när lyfte du senast blicken från telefonen och frågade vederbörande hur de egentligen har det?

Som råd till er förstaväljare skulle jag därför säga: fortsätt läs på. Men var inte rädd för att vara den där irriterande personen som tar frågorna med till matbordet, bardisken – eller till den främmande personen på spårvagnen.

Ellen Lindqvist